Godmorgon, godmiddag, godkväll.

Idag har inte varit min bästa dag. Jag pratade med mina käraste barn hemma i Sveriget imorse. Och jag saknar dem så mycket. Så obeskrivligt mycket! Och det känns som om jag varit utan dem i evigheter... fast det bara har gått tre veckor. In te ens en månad har gått och det är 11 månader kvar... drygt! Tiden kasnke går snabbare på slutet. Jag har haft en massa dötid idag. Sådant som man inte vill ha just nu, sådant som man förösker att planera bort.

Jag förösker att boka mina dagar proppfulla så att jag ska ha saker att göra hela tiden, tycka att saker är spännande och inte tänka så mycket på det som jag inte har. Och samtidigt som jag vet, att om jag åkte hem så skulle jag bara komma tillbaka till en tråkig vardag och när jag avrit hemma i tre dagar så skulle det kännas som att jag aldrig varit borta, samtidigt så uppskattar man fan hur mycket som helst där hemma nu!

Svenska toaletter med lock och hela sitsar, duntäcken, trappor utan heltäckningsmattor, svenska språket, vanlig mat, kokt potatis, tunna pizzor, lokaltrafik, svensk radiomusik, saltlakrits, det lagom stora utbudet av allt, sina vänner och alla människor som man faktiskt gör narr av då och då, det faktum att alla inte går omkring i uggstövlar, lagom stora portioner, små storlekar på saker och allt annat som man inte har här. Vanligt dricksvatten som inte smakar som en jävla simbassäng, duschar där man kan ta ner munstycket och slippa få vatten i hela ansiktet och tvåfiliga motorvägar. Men mest saknar jag de människor jag tycker om.

Jag pratade med en av dem imorse. En som jag tycker helt sjukt mycket om. En som jag inte har pratat med på tok för länge och en som det varit lite missöden med. Men jag saknar dig Sara.

Jag fick sitta och vänta på bussen idag på vbussterminalen inne i NYC, helt själv. I två timmar satt jag där. Imorse drog jag och gjorde den där välgörenhetsbjörnen, alla au pairer som var där hade varit där i över 10 månader och alla pratade om att de skulle åka hem sanrt. Jag har ju för fan knappt kommit. Sen tog jag mig in till NYC för att möta upp Marie och hennes vän Sofia. Sofia åker hem imorgon, tillbaka till Sveriget. Vi drog till svenska kyrkan, där var det fler som skulle åka hem. De ställde fram en skål med algrehns bilar på ett bord. YES, tänkte jag. Precis vad jag behöver,.... men killen framfrö mig tog den sista. Jävla ***! Sen skulle de andra på bio, men jag skulle itne hinna med den eftersom jag var tvungen att hinna med bussen hem. Men inte gick det någon buss, och jag ville verkligen inte ge mig ut på gatorna helt själv. Så jag väntade.... och väntade. Sen blev jag ensam och insåg att jag hade ingen att ringa, som inte var på bion. Ingen som jag kunde prata med. Man är så sjukt utlämnad här.

Men så kommer en morogndag och man mår bättre igen. Men idag saknar jag er mer än mycket. Jag har inte en s någon jag kan krama då. Vad gör man?

Jajaja... Igårkväll såg jag på en otroligt obeskrivligt asläskig film! The uninvited. Jag ahr sett många skräckfilmer i mina dar, men jag brukar  inte bli rädd. Den här tog fan nästan livet av mig. Först för att den var sjukt oväntad, skickligt upplagd och på världens största TV. Men även att publiken som jag såg den me dvar världens mest dramatiska som skrek saker som "He's totally down with it", "What's upp white girl" och vovvade som hundar då och då. De flesta blippad eäven på sina mobiler vilket skapade en form av discobelysning. Så de räckte med att någon drog undan en gardin, då skrek 200 brudar, inklusive jag. Vad fan väntade ni er? Den var grym i alla fall. Värd att se... när den kommer till SVerige om ett halvår! mohahaha

Nu ska jag sova. Ska springa imorgon. Det var så fint väder idag så det gjorde min morgon. Jag blev så glad. Det var varmt och soligt! Kallare i morogn dock, men jag hoppas att solen kommer skina på mig.

Skepp Ohoj från frida!