Ja.. just nu sitter jag och tycker så synd om mig själv! Har precis kramat om Sheryll för sista gången, om inte min värdmamma får ett vänlighetsryck och låter mig sluta till 6 så jag hinner till flygplatsen och kan krama henne igen. Sannolikhet = 0%.

Nu har både Cicci och Sheryll åkt. Mina närmsta här borta i Livingston. Ensamhet är en mycket jobbigare känsla än man kan tro. Jag trodde att den känslan försvann helt när jag varit här ett par månader, men nu kommer den igen. Nu åker alla som har varit min trygghet hela tiden jag har varit här. Och det finns ingen här jag kan krama och få tröst av. Jätte hemskt! Nu känner jag för att äta tusen kilo choklad och gråta för mig själv,.. men neeej då, frida har ju bestämt sig för att va nyttig. Så inget går min väg just nu!

Hur många farväl klarar en människa av?

Jag vill bara ha en kram. Och choklad... men får nöja mig med en kram. Om nu inte huset varit helt tomt. Satan.

Helvete.

Så. Nu känns det lite bättre.

ttyl