Jag kan, med handen på hjärtat, säga att det här har varit de jobbigaste veckorna på länge. Jag har glömt vart man tar vägen när saker vänds upp och ner och ju mer man vänder och vrider på saker, desto längre bort kommer rätsidan.

Skulle vilja dra några töntiga paralleller, men inget kommer låta logiskt. Inget är logiskt, inte ens för mig. Men skulle jag få välja så skulle jag ligga i solen och leta molnfigurer och andas av mig själv.

De sista veckorna har mina andningsproblem kommit tillbaka. Jag orkar inte med dem igen. De gör allt så mycket tyngre, de får mig att ignorera allt ännu mer och då blir allt bara ännu värre. En vacker dag kommer jag kväva mig själv.

Jag känner att jag vill dra igen. Nu är allt för påtagligt, för nära. Kan man strunta i livet och bara stänga in sig med bra musik, bra tv och bra vänner och stanna där i några hundra år? Tänk att man alltid väntar på solsken, men när solskenet kommer söker man skydd för regnet. Varför? Åhh, jag hatar frågetecken!

Och jag hatar att jag inte vet vad jag ska göra för att må så bra som jag kan. Jag vill släppa taget nu. Vet inte vad som lyfter och sänker. Vill inte sjunka.

Så nu hoppas jag på att jag väljer rätt vägar och att jag slutar trigga stressen! Just nu är allt så typiskt mig.

Men nu ska jag sätta på mig danskläder, dra en winnerbäck på gitarren, äta ett lindt-chokladägg, cykla till dansen med kickmusik och sen ska jag försöka göra av med allt jag har i huvudet.

Ciao.