Jag undrar om jag har rätten att ta tillbaka min blogg till något mer personligt än bara ett ställe där jag ger alla här hemma en dagsupdate? Jag menar, jag är ju inte borta längre. Så, nu tar jag steget... Nu ska jag åter igen börja se hur mycket känslor jag kan tanka ner på den här databasen istället för allmänt astråkigt fakta. Hur kul mina känslor nu kan vara...

---

Jag har tusen saker som jag vill skriva ner, men alla är i grunden helt värdelösa. För onödiga för att ägna energi åt, men för många för att undvika. Ignoransen verkar inte ge någon nytta, den bygger bara på paniken. Jag hatar ordet "panik". Det känns som att det jag har struntat i under våren har blivit för stort för att greppa. Jag kan inte ens greppa det fast jag sträcker ut armarna så långt jag kan Och spretar med fingrarna, så stort har det blivit. Jag försöker att hitta en B-plan, en backup som kan stilla mitt dåliga samvete, men som man hört så många gånger förut: det är bara att bita i det sura äpplet. Annars får jag väl skaffa ett fadderbarn och känna mig som en lite bättre människa för en stund.

Jag har bara så svårt att fokusera när jag har för mycket frågor och tankar i huvudet, om precis allt. Jag hatar att inte veta allt. Jag hatar ordet "panik" Och att inte veta allt!

Som tur är, är jag kär i livet ändå.