Som om livet var för kort för att hinna le.

Den jävla klumpen är tillbaka. Klumpen som får allting som känns rätt att braka.
Klumpen som vrider i hjärtat, kniper åt lungorna, svider i halsen och pressar bakom ögonen.

När de vardagliga och de så politiskt korrekta tankarna om banktjänstemän, besiktningsmän, besättningsmän, statstjänstemän, sverigemän och fransmän byts ut mot barndomsvän. Då när hjärtat vrids av det extra trycket och man kommer på att man saknar dem skitmycket.

Det är då klumpen ändrar hela ansiktsuttrycket och helhetsintrycket.

jag har på tok för många ord som surrar och vill ut för att någonsin kunna sätta stop och säga punkt slut. Jag har på tok för mycket att säga till alla dem jag tycker om. Till alla dem som lättar lite på trycker från klumpen, även fast de vet att jag inte vill prata eller gråta eller gråta av att prata eller lämna allt till slumpen.

Men det finns inga eller inget som jag saknar så mycket som jag saknar er. Det finns inget som jag älskar mer.

Och när allt kommer till kritan så vet jag ingenting om allting som betyder någonting. Försvinn aldrig någonsin. Även om jag ler behöver jag er. mer och mer. Men jag vet att ni vet, jag har bara svårt att säga tack tillräckligt ofta. Svårt att säga tack för att ni är här. Och att om det här är vad kärlek är är jag störtkär. v