Dag 1 - check!
Skolstart.
En vecka in i matchen.
Introducerar.. Lund
Som en samarit.
Lägenheten är fortfarande kaos. Ska ta med en jumbodammsugare imorgon och sätta i dörröppningen så kanske allt sugs in i den, sen är det bara att ta dammsugarpåsen under armen och vandra ner till Lund. Lätt som en plätt, eller?! Bta, att hyra skåpbil till Lund är fan i mig svindyrt! Så tar nog mit privatjet och flyger ner... ja, så får det bli!
Nu är det banne mig inte många dagar kvar tills lasset går (bil? tåg? privatjet? fotvandring?) och jag orkar helt ärligt inte bry mig längre. Känns som det får lösa sig när jag kommer ner med boende och böcker och allt annat som kan tänkas spela någon roll! Får låtsas för ett par veckor att jag är mer en "tar dagen som den kommer-människa" än en "det ska va skrivet i sten-typ".... får se hur det går med den saken!
Back to work. Check!
23-barre bara!
Jag ska ta och bekänna vad jag gjort idag. Jag har... wait for it... bokat flyttstäd. Jajjemän! Här ska vi utnyttja RUT-avdrag och ge fan i "jag kan göra det själv-andan"... här ska det slösas!
Jag har däremot total ångest för att packa ur det sista ut lägenheten. Inte någon sorts flyttångest, men mest för att jag känner mig så totalt kass på det. Idag var jag i min lägenhet i två timmar(!!), men den ser fan likadan ut som när jag kom! Hopplös är vad jag är! SUCK!
Jaja, nya tag, nya flyttkartonger, ny dammtussar, nya böner.
joråsåatteee
Då får man väl roa sig med annat smått och gott. Exempelvis har jag nu glott igenom 400 klipp på youtube med olika covers, det värsta är det härliga "youtubefenomenet".... Man kan börja klicka sig in på "me singing big, big world" och sluta på "me humping big, big girl" och sedan vidare till "worlds biggest zit". JAG VILL INTE DIT! Mitt syfte var att se en liten näpen människa plinka på en gitarr och vara allmänt alldagligt bra. Inte något som får mig att vilja kräkas och slänga ner mina dataskärmar i golvet (jajjemän... här lyxar vi till det med två skärmar!)!
Hädanefter ska jag nog hålla mig till att läsa planket i SN. Inte för att SN håller sig inom rimliga ramar numera... men men.
Nu är det nedräkning till Lund mina damer och herrar. Känns lite overkligt än, så jag lär väl inse att jag flyttat någon gång i mitten av oktober. Återkommer då med en update!
Nej, nu ska här krängas försäkringar! Någon som är brutalt oförsäkrad? ring mig i så fall... jag kan försäkra varenda liten molekyl i er närhet, inklusiver er själva!
Över och ut.
Long time no see!
JA!
Lina.
Som om livet var för kort för att hinna le.
Klumpen som vrider i hjärtat, kniper åt lungorna, svider i halsen och pressar bakom ögonen.
När de vardagliga och de så politiskt korrekta tankarna om banktjänstemän, besiktningsmän, besättningsmän, statstjänstemän, sverigemän och fransmän byts ut mot barndomsvän. Då när hjärtat vrids av det extra trycket och man kommer på att man saknar dem skitmycket.
Det är då klumpen ändrar hela ansiktsuttrycket och helhetsintrycket.
jag har på tok för många ord som surrar och vill ut för att någonsin kunna sätta stop och säga punkt slut. Jag har på tok för mycket att säga till alla dem jag tycker om. Till alla dem som lättar lite på trycker från klumpen, även fast de vet att jag inte vill prata eller gråta eller gråta av att prata eller lämna allt till slumpen.
Men det finns inga eller inget som jag saknar så mycket som jag saknar er. Det finns inget som jag älskar mer.
Och när allt kommer till kritan så vet jag ingenting om allting som betyder någonting. Försvinn aldrig någonsin. Även om jag ler behöver jag er. mer och mer. Men jag vet att ni vet, jag har bara svårt att säga tack tillräckligt ofta. Svårt att säga tack för att ni är här. Och att om det här är vad kärlek är är jag störtkär. v
virrvarr
Känns som om jag borde ha förbrukat antalet tankar en hjärna kan bearbeta vid det här laget, men uppenbarligen inte. Skummade igenom min blogg lite snabbt och jag saknar så mycket. Jag saknar mina vänner som är utspridda över hela vida världen. Jag saknar mitt liv i USA. Jag saknar min värdfamilj och mina vänner. Jag saknar mina rutiner och mina möjligeheter. För några månader satt jag med folk jag tycker om på ett ställe jag tycker om och bara gjorde saker jag tycker om, och vad fan gör jag nu? Sitter ensam i en tom lägenhet, kan inte sova och vet knappt vad jag ska skriva för jag vet knappt vad jag tänker. Vad hände?
Hoppas på att somna snart. Sluta oroa mig för saker, sluta analysera.
Sov gott.
Socker
Sitter och väntar på att världen ska ta mig med storm. Vill ha något som får mig att brinna lite mer.
Kanske ska satsa stort och skaffa mig en tamaguchi eller något? Ska försöka sluta att ta på mig projekt. Kanske vore smart att skaffa något som jag bara kan lägga ner och om den dör kan jag bara trycka på reset och så är allt bra igen. Jag kan inte förstöra mer än nödvändigt.
Vill bara våga hoppa, och att någon ska våga hoppa med mig. Men snart lugnar världen ner sig lite hoppas jag. Då ska jag försöka hoppa så ofta jag kan! Vare sig jag gör det själv eller inte...
Ska försöka få ner pulsen och minska på tankarna. Winnerbäck hjälper mig på vägen. Winnerbäck och gitarren.
*
Helvete. Jag gör det igen.
Men efter regn kommer solsken. Igen.
Jag är en Krokuuus!
Jag och linn har tvättat och skurat varenda vrå snart på jobbet, så mina händer stinker rengöringsmedel. Men jag är glad ändå.
Ska plugga nu. I solen och allt. Men måste se klart på americas best dance crew först. Tagga lite inför dansen ikväll... har ju varit sjuk i nästan en vecka, så får se hur bra min kondis håller. Men jag satsar högt.
Idag, just nu, orkar jag inte riktigt känna efter. Så tänker inte fokusera mer på mina tankar. Idag, just nu, känns det överflödigt. Så nu ska jag lägga all fokus på det som gör mig varm i hjärtat idag. För visst måste det räknas som att man är utomhus om man öppnar fönstret på vid gavel och sätter sig i solen? Jag säger så...
Jag är ingen soldat, men jag krigar ändå.
Jag undrar hur många ord jag skulle behöva brainstorma för att beskriva hur jag känner och vad jag tänker hela tiden. Eller om jag bara skulle kunna slänga upp ett tiotal winnerbäcktexter. Men att ta någon annans ord just nu känns bara fel. Inte för att det skulle göra så stor skillnad... det är mycket som känns fel just nu.
Men mest fel känns ändå känslan av att inte veta vad som känns rätt.
Allt är ett enda virrvarr av trassel och jag har tappat änden på tråden. Allt är för pråligt för att veta vart jag ska börja, eller ens vart saker slutar. Och att inte veta vart det slutar är Inte charmen med det hela. Det bygger bara på alla konfusa tankar.
Men som varje natt ska jag försöka sova ut lite knutar. Sov gott.